Var på lunch med en kompis idag. Det var riktigt trevligt och fick en hel del bra ider.
Så var och gymade efter jobbet o har mycket mer energi just nu.
Dock inte för att skriva så mycket idag.

Samt har uppdaterat min playlist till denna bloggen med. Så lite nytt där :)

Men vill dela med mig av en sak som jag alltid går tillbaka och läser ibland när man är nere.
Det är en av de finaste sakerna någon någonsin har skrivit till mig.

 

Först lite bakgrund.

När jag var 20 hade jag en flickvän och vi var tillsammans i ca 9 månader endast.
Detta som jag lägger ut här är vad hon ( Vi kan kalla henne S, alltså inte det exet jag hade nyss )

skrev ca en vecka före hon och jag blev tillsammans.

Jag var kär i henne lång tid. Hon viste det och sedan efter en vis sak så orkade jag inte ha mera kontakt med henne. Det var då detta kom till min mail.

Idag är hon och jag vänner men det tog mig 10 år att börja prata med henne igen.

Tyvärr så har vi pratat igenom lite nu och hon har sagt att hon var ung och viste inte riktigt vad kärlek var. Så detta fick lite mindre betydelse då. men fortfarande stor betydelse.. ( Varning för LÅNG text. )

Så here it goes:

 

Hej..

Var börjar jag? Även fast jag skriver så känns det som att jag har så mycket att säga att inga ord i världen kan beskriva..

Först av allt; Uffe. Du är en fantastisk människa. Punkt. Helt jäkla amazing. Du har fått mig att tappa hakan så många gånger så jag tror jag tappade bort mig någonstans vid 532. Det gör ont i hela mig när du säger att du är avundsjuk på någon annan. Var aldrig det, Uffe. Du är bäst. Inse bara det, för det är något som är sant. Du är beroendeframkallande. Det vet jag av ren erfarenhet.

Sen kommer resten..Allt. Bara allt vill jag säga till dig. Hur jag känner mig, hur du får mig att känna mig..Allt. För några dagar sen, när jag läste ditt sms..Min första reaktion var så konstig, för jag blev helt shockad. Jag är inte dum, Uffe, jag vet att "vi ses någon gång i framtiden" betyder "jag vill inte veta av dig mer, lämna mig ifred". Sen kom tårarna. Vad har jag gjort, Uffe? Vad har jag gjort mot dig, vad har jag gjort mot mig själv? Vad har jag gjort mot oss? Jag kommer ihåg att jag gick ut samma dag, ut i solen..Det har varit hur regnigt som helst här i Sverige, ingen sol alls. Sen kom den dagen, och allt var soligt..men när jag stod där och tittade upp på den klarblåa himlen så kände jag ingenting..Jag kände inte det varma vädret. Det var lika grått och regnigt som det alltid varit sen du åkte iväg. Sen kom den där känslan som jag inte känt på så länge..Och då insåg jag att jag älskar dig. Nej Uffe, sluta inte läsa nu. För Guds skull, sluta inte läsa nu. För jag vet vad du tänker just nu..Jaså, nu passar det att komma springande. Nu när allt är för sent, då kommer du och krälar i stoftet, bönar och ber på dina bara knän. Men vet du en sak, Uffe..Det är så jag är. Jag är en ynkrygg som krälar i stoftet av vad som en gång var..Jag är en sån där jobbig människa, en som aldrig ser vad hon har tills det går förlorat. Jag avskyr den egenskapen. Men likt förbannat har jag aldrig kunnat tala om det för dig, för både du och jag vet vad du hade gjort då..Är det det här jag har väntat på? Att du ska lämna mig? Tanken av att jag aldrig skulle få se dig igen skär mig i tusen bitar. Självklart så har jag inte gått runt och tänkt att du måste lämna mig någon gång..Men det har funnits tillfällen då jag har velat att du gjorde det..Jag är på något sätt uppbyggd på det sättet, att jag aldrig uppskattar någon på riktigt tills jag vet att jag inte ligger i tryggt förvar hos dem längre. Kanske är det därför som hela mitt liv har sett ut såhär med människor..Det finns knappt en själ, en vän som jag har haft som jag har kunnat hålla kvar på grund av det. Jag har alltid förlorat mina vänner när de kommit lite för nära mig. Då säger jag ifrån, fäller ut klorna och skadar dem. Precis som jag har skadat dig. Min mamma sade att jag är rädd för att må bra..Jag undrar om hon inte har rätt. Du älskar, eller i alla fall har älskat mig så mycket att jag har blivit fascinerad och rädd på samma gång. Varför skulle någon älska mig när jag gör illa så många?

All denna tid..Det är..mer än ett år nu. Ok, vi säger ungefär ett år. Under all denna tid..så har du älskat mig från botten av ditt hjärta och du har ändå, trots det, stått vid min sida som den bästa vän jag har. Den insatsen är något jag aldrig kommer glömma. Det är en gest och en uppoffring som jag aldrig har sett dess like vid. Varför Uffe, varför har du älskat en idiot som mig? Jag är en lögnare och en tjuv, jag har utnyttjat dina känslor..Och jag har samtidigt varit så dum så jag har trott att jag kunde komma undan med det. Jag kan inte börja beskriva hur horribel jag är egentligen..Men det skulle ta upp alldeles för mycket plats och energi och jag skulle inte få sagt vad jag egentligen vill säga. Så låt oss skita i det.

Fan. Jag sitter här och allting bara snurrar runt i huvudet på mig. Det här känns så mycket värre än den där incidenten med Danne..Och då mådde jag dåligt kan jag tala om. Vet du varför det gör så ont nu? För att du är en så underbar man, Uffe. Du har älskat mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Du har sagt många gånger att du har aldrig träffat en så fantastisk tjej som mig..Tja..jag har aldrig träffat en så otrolig kille som du. Jag är inte bra på att säga saker till människor, vad jag egentligen menar och känner..Du kanske har märkt det, du kanske vet det redan.

Jag har begravt mig i väldigt mycket ritande på sistone. Jag gillar att försvinna in i min egen värld, där jag kan försöka hantera andras problem så jag slipper ta itu med mina egna. För det mesta känns det bra. Jag känner ingenting faktiskt. Jag kan engagera mig i något annat, i någon annan som egentligen inte behöver min uppmärksamhet..Det är min konstnärliga själ. Jag är säker på att du känner något liknande när du boxas. Man kan bara fokusera på det och slipper känna smärtan. Var skulle vi vara utan det?

Nu ska jag berätta en sak som jag inte har berättat för dig förut, Uffe. Du kommer kanske inse varför när jag sagt det..Du vet den där gången, vid Valborg? När vi var hemma hos dig och..ja..Saker och ting blev som de blev och jag ångrade mig som tusan efteråt. Vet du..det var första gången i mitt liv som jag kysste någon och kände något. Det är sant. Under ett kort ögonblick så kändes du bara så rätt. Inte alla som jag har kysst, killar eller tjejer, ingen..Jag har aldrig känt någonting. Det har aldrig betytt något. Du kanske börjar förstå varför jag var med i den där barnsliga leken hos Madde? Det spelade ändå ingen roll, jag känner inget, jag är bedövad..Men inte då, inte just i det ögonblicket. Jag kommer ihåg att jag skyllde på alkoholen efteråt och du sade att det kunde jag inte alls göra. Nej, du har rätt. Det kunde jag inte. Det där var på riktigt. Du såg det inte på mig då, för ångern överväldigade mig ännu mer, för jag tänkte tillbaka på hur jag hade betett mig tidigare när vi kommit sådär nära inpå. Såhär efteråt ångrar jag ingenting, men jag kunde inte säga det till dig, för jag ville inte ge dig falska förhoppningar. Förstår du? Jag måste vara självdestruktiv eller något. Men jag insåg inte det förrän efteråt, och då var allt som vanligt igen. Som vanligt "Nej Uffe, jag älskar inte dig". Hah. Eller hur. Och här sitter du nu, din gamla kossa.

Jag har alltid varit ärlig mot dig, men ibland har jag utelämnat vissa delar av sanningen för jag har varit rädd för att såra dig än mer. Du har säkert tyckt att jag har varit känslokall ibland, men du kan inte tro hur många gånger jag har gråtit mig själv till sömns på grund av dig. Jag är förvirrad Uffe, hatar du mig för det? Ibland har jag liksom ryckt på axlarna och tänkt äsch, big deal, jag älskar inte honom, jag älskar inte någon. Någonsin. Sen har jag tänkt vilken tur jag har, jag har fångat hjärtat på en så otrolig människa, fan vad jag älskar honom, han är bara för fantastisk..Ibland har jag suttit hemma hos dig, tittat på dig, tänkt vad som skulle hända om jag bara vågade kyssa dig, om jag bara vågade säga nåt, om jag vågade ta steget och bara leva..Sen kommer tvivlan igen, men är det verkligen sant, känner jag verkligen såhär, jag vaknar väl upp nästa dag och tänker vad i hela vetet har jag gjort, har jag sårat honom igen, din jävla idiot, gå vidare, inse att det aldrig kommer hända..Det kan aldrig bli så underbart. Jag tror jag tänker för mycket, Uffe. Du uppskattar att jag "har något innanför pannbenet", men den går ibland på högvarv alldeles för ofta. Jag tänker så mycket så jag hinner inte med att känna. Förstår du? Jag tänker efter så mycket så jag börjar tvivla på mig själv. Jag är en perfektionist, en egenskap som jag både gillar och ogillar, på gott och ont nästan..Och ibland har jag den där rösten i huvudet som säger att allt måste vara perfekt, jag försöker hitta något hos dig som jag ogillar, något som skulle vara en ursäkt till varför jag inte skulle kunna älska dig. Jag skrattar nästan när jag tänker tillbaka och inser hur löjliga, hur ovidkommande de ursäkterna har varit.

En god vän till mig sade att ibland måste man chansa för att inse om något är rätt..Jag har tänkt på det många gånger, tänkt att om jag bara satsar så kanske jag kan riva ner mina murar som jag snyggt och prydligt, i min ensamhet, byggt upp. Du hör hur patetisk jag låter. Såhär ska inte kärlek gå till, men å andra sidan, vem säger att kärlek ska gå till på ett visst sätt? Har jag kommit till den punkten, då jag går ner på mina bara knän? Jag tror det. Har jag kommit till den punkten då jag ber dig Ulf, att förstå, att kanske se, att kanske ge mig en chans? Definitivt. Vad jag försöker säga är väl att jag frågar dig om du skulle kunna ha det tålamodet som krävs för att älska mig? För att jag ska kunna älska dig. Kommer jag att vakna upp imorgon och förbanna mig själv över de raderna jag just skrev..? Jag tror jag behöver tid för att tillåta något sådant, Uffe. Att tillåta mig själv att bli älskad och att älska någon. Jag förtjänar inte dig, och du förtjänar inte att sjunka till min nivå..men jag frågar dig i alla fall. Går det så går det, går det inte så är jag väl en idiot återigen. Shit vad svårt det här är att skriva..Jag blottar mig själv totalt verkligen..Men jag vill göra det, Uffe, för hur du än svarar så vill jag aldrig gå och leva mitt liv och ångra att jag inte skrev detta till dig. Det är en smärta jag aldrig skulle kunna leva med. Lika lite som att det verkar omöjligt att leva utan dig. Ok, nu börjar jag bli sentimental...Öh, börjar? Men jag hoppas att du förstår vad jag vill ha sagt. Det är svårt nog som det är att bara skriva det här..Hade jag sagt det till dig ansikte mot ansikte hade du säkert fått höra sanningen, men jag är rädd att det mesta som jag hade velat säga inte hade kommit fram. Det här hade tagit timmar att säga. xD Det är i alla fall många saker som fortfarande går osagda trots att jag sitter i lugn och ro alldeles själv..I min naturliga miljö. På natten. Som alltid. Heheh.

Du får tro exakt vad du vill, Uffe. Hata mig, tyck synd om mig, älska mig..Du får ha din egen uppfattning om det här, precis som du vill. Du kanske redan gått vidare, du kanske har försökt glömma mig, du kanske har någon annan nu och om det är det du vill göra så stoppar jag dig aldrig. Du vet att jag aldrig skulle göra det. Det här är inte ett försök att få din sympati, att locka dig in i någon sorts fälla..Jag har bara sagt sanningen, så som jag ser den. Varje gång det här händer så inser jag något nytt om mig själv som får mig att växa som människa..Kanske kan jag växa och göra något positivt den här gången. Är du beredd att offra den tiden som jag kräver av dig för att vi ska kunna vara tillsammans?

Den 20:e juli åker jag till Ödeshög i en vecka. Jag hade egentligen velat fråga dig om du ville följa med, men jag vet faktiskt inte om det går..Och du vill säkert inte nu. Det är klart du inte vill, jag är så dum. Mona skulle älska dig..Nåja.

Det här är vad jag har att säga. Och mycket mer egentligen, men jag kan inte få ur mig en hel värld på ett blad..Förlåt mig.

Förlåt mig, Uffe.