Var ett tag sedan jag skrev sist.

Först lite update.

Jag såg Arch Enemy i fredags.

Så otroligt bra konsert. Sedan var det eftrerfest på hårdrocks krog.

Riktigt kul det med :D

 

Lördag middag med föräldrar och sedan ut med kompisar igen. Så riktigt bra helg.

Fast ändå. Nu söndag och spelar ingen roll hur bra helg man haft.

man kommer alltid hem till ensamheten ändå.

 

Sitter i soffan och ser en serie. Själv.

Tittar emot andra sidan soffan. Igen är där. jag ser i mitt sinne mitt ex som sitter där. Som hon gjorde förut. men det är borta.

 

Jag har svårt att släppa taget om saker.

Jag tror det har att göra med att jag aldrig ger upp. En väldigt bra kompis frågade mig några månader efter det tog slut med mitt ex. 

Vad skulle få dig att ge upp på henne?

Nu när hon har ny pojkvän är väl det som fick mig att ge upp. Samma kompis sa att jag borde gett upp det sama dag vi flyttade alla saker.

Hon har rätt men jag har så svårt för just det. Att ge upp något.

Jag har alltid hängt kvar och kämpat in i det sista.

 

Inom thaiboxning har det kanske varit bra.

Finns en historia om just detta inom thaiboxning.

Jag gick en match 2009. Jag gick en viktklass över min egen. Samt mötte jag en kille med dubbel så många matcher som jag hade.

Direkt i första ronden när jag kännde hans jabb som var då något av de hårdaste slagen jag känt viste jag att jag var illa ute.

Ronderna gick och jag viste att jag hade förlorat matchen redan i rond 2. Men jag ger aldrig upp så vem vet ett bra salg kan knocka honom och jag kan vinna.

I fjäre ronden träffar han mig med en rak höger som får mina knän att vika sig och jag ramlar ned.

Jag reser mig upp.

Jag hör ringande i öronen och allt snurar och jag kan knappt stå upp.

Jag känner ringdomaren och vet att han bryter matcher rätt snabbt när man är illa ute.

Skulla han brytit matchen där skulle jag förlora på knock out.

 

jag tänkte då. Aldrig att jag förlora på knock out. Det gör jag bar ainte. Så jag stirade honom i ögonen och sa att jag var ok. jag hade igen hörsel så hörde inget. Men jag viste att direkt när doamren startar matchen kommer min motståndare vilja avsluta mig och förmodligen med en rak höger. Så 

Direkt när matchen börjar så går jag åt vänster. Mycket riktigt flyger min motståndare förbi mig och in i ringrepen med en rak höger.
Sedan ringer klockan.

 

Fjärde ronden är över.

jag går in till min ringhörna och hör inget alls. Min tränare pratar med mig. Jag hör inget förutom att det ringer i öronen så jag hör inte vad han säger. Jag bara nickar och försöker fokusera. Fejkar att jag mår bra för jag vill inte att mn ringhörna ska kasta in handduken. Står jag upp i en rond till så har jag kasnke förlorat men inte på knockout eller att han stoppade mig.

 

Jag går ut emot mitten av ringen och känner att knäna nästan viker sig igen.

Kommer så väl ihåg att jag precis tänker detta: "Jag mår inte bra men det får jag ta efter matchen."

 

Sedan startar sista ronden och jag tänker att. Offensiv är det bästa försvaret för om han skyddar sig kommer han inte slå mig och måste tänka på att skydda sig själv. 

Samt vet jag att om han nuddar mig kommer jag inte komma upp igen. 

Vi möter handskar och sedan hoppar jag in en spark emot honom.

Efter det har jag total blackout och nästa minne och mitt medvetande kom tillbaka när vi stod och fick domslutet.

han vann och höjde armen.

Då kom illamåendet och man vill inte kolapsa och spy inför all publik.. Så går ut och går snabbt emot omklädningsrummet.

precis när jag ska ta handen på handtaget känner jag benen viker sigoch jag ramlar. Mina tränare tar mig och lägger mig i omklädningsrummet och där ligger jag. Jag kan inte resa mig upp. De gånger jag försöker det tappar jag all balans även att änns sitta upp. jag ramlar till liggande ställnig igen.
Detta var en stor hjärnskakning jag fick. Jag hade igen balans på en vecka efter tom.

 

Men. Jag gav aldrig upp i matchen.