Det fanns en tid då Emmas största rädsla var att jag skulle packa min väska och dra.

Nu står vi på så olika platser.

Vi splittade och hon är den personen som vill att det ska vara aså.

En text rad eller text som är SÅ beskrivande av så mycket jag känner:

” I had a dream of growing old

I saw us driving to the end of the road

We had this world of make believe

I thought I saw the fire in your eyes

Could have walked for miles

We were supposed to be the end of the line”

Så nu. Ett år efter vi har gjort slut.

Och jag har aldrig saknat en människa mer än vad jag saknar Emma.

 

There will be no beauty and the beast ending for me.

Just nu kommer jag troligtvis inte mer bli så glad.

Det finns kasnke en ljus punkt då och då men mest öhm. Vart är jag. Jag vet inte. Just nu:

”I am the destroyer of worlds.”